Uppdaterad 19 01 2001
Om tio, tjugo eller trettio år kommer med stor sannolikhet forskare att undra hur så många kunde vara så tysta inför något som var så sjukt. Tystnaden inför obehagliga förhållanden är kännetecken för modern svensk historia. Etablissemanget som tiger, låtsas som ett och vet något annat.
Birger Schlaug i RÖRPOST den 4 augusti 1999
PALME BEGRAVD UTAN RYGGRAD
Olof Palme begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm utan ryggrad.
|
Den använde rättsläkarna som bevismaterial och demonstrerade för polisens palmegrupp lång tid efter mordet. Den avslöjade hur mordet gick till, hur Palme hade skjutits med en finkalibrig kula som exploderat i bröstkorgen och skadat kotorna. Därför är obduktionsprotokollet fortfarande hemligstämplat. Är det också därför som rättsläkaren Jovan Rajs har gjort så stor affär av en försvunnen kota i det uppmärksammade fallet med Osmo Vallo i Karlstad? För att visa att han är noga med att inte låta kroppsdelar försvinna?
Professor Jovan Rajs, numera pensionerad från Rättsmedicinalverket, fick nyligen en rejäl åthutning av sin gamla arbetsplats RMV för att han anklagat en rad kolleger för felaktigt förfarande vid obduktionen av Osmo Vallo. Osmo Vallo avled efter ett polisingripande i Karlstad 1995. Fallet blev mycket uppmärksammat i media, bla a i ett TV-program av Jan Josephson. Den döde låg nedfryst en lång tid eftersom hans mor vägrade att begrava honom innan dödsorsaken blivit fastställd. Med stöd av vittnen hävdade hon att han avlidit till följd av felaktig behandling av polisen som grep honom. Osmo Vallo obducerades fyra gånger, men ingen har blivit fälld för vållande till hans död. Jovan Rajs beskrev det så här i en inlaga till JK: Inledningsvis kan nämnas att Osmo Vallo i samband med omhändertagandet den 30 maj 1995 på Basungatan 48 i Karlstad belagts med handbojor. Vid detta tillfälle låg han på hallgolvet i framstupaläge, med bar överkropp, med armar/händer på ryggen. En av polismännen knäade på honom. … Polismannen trampade honom över ryggens vänstra sida, vilket resulterade i att OV omedelbart blivit livlös och i direkt anknytning därtill avlidit. Detta skriver professor Jovan Rajs den 10 november 2000 efter flera års debatt i media. Det torde vara första gången som denne rättsläkare kommer med någon kritik eller några anklagelser mot polisen. Hans inlaga är ställd till JK och omfattar 21 punkter med åtföljande att-satser som brukligt är vid obduktionsprotokoll. Därtill har han bifogat 59 handlingar i bilagor. En viktig detalj i framställningen är en saknad halskota. Vid den andra obduktionen uppges att kotan saknas. Vid nästa obduktion kommer den fram igen. Den har varit föremål för behandling och då är det plötsligt den behandlingen som blir föremål för Jovan Rajs kritik. Observera i texten ovan med vilken säkerhet han slår fast dödsorsaken, trots att händelserna vid gripandet knappast kan utläsas av rättsläkaren vid obduktionen. Jovan Rajs kämpar för sitt liv. Han har av mig på denna hemsida anklagats för delaktighet i den stora konspirationen. I den socialdemokratiska tidskriften Arena har han beskrivits som en eldsjäl, en jugoslavisk jude, ende överlevande i sin släkt från Förintelse , ständigt på jakt efter sanningen. Jovan Rajs har varit inblandad i de flesta uppmärksammade mordfallen som inträffade medan han arbetade som rättsläkare i Solna. Utom Palmemordet, styckmordet, bombsprängningen av åklagare Denckers villa i Nacka. Han har ända fram till Osmo Vallo alltid stått på polisens och de makthavandes sida. Efter skenrättegången mot Christer Pettersson råkade jag få kontakt med Palmes obducent, dåvarande chefen för Statens Rättsläkarstation i Solna Milan Valverius. Han ville inte gärna tala med någon journalist, sedan han blivit anklagad för sekretessbrott och i ett års tid varit föremål för polisutredning. Det var hans egna medarbetare Jovan Rajs och Kari Ormstad som angett honom i ett brev till förundersökningsledaren, tillika biträdande Riksåklagaren, Axel Morath. De hade i samråd med byråchefen hos JK Harald Dryselius (numera lagman i Göteborg) och journalisten på DN Gun Fälth (med ett förflutet som åklagare) hittat på följande lilla spel i det stora spelet. DN publicerade en artikel där de lögnaktigt påstod att de tagit del av det sekretessbelagda obduktionsprotokollet rörande Olof Palme. Rajs och Ormstad skrev till Morath , med kopia till Valverius "för kännedom", att de minsann inte visat protokollet för DN. Morath hänsköt frågan till JK Bengt Hamberg, som i sin tur remitterade ärendet till Länsöveråklagaren Torsten Jonsson, han som fått in Lars "Bombmannen" Tingström på livstid. Han tog kriminalkommissarie Grundsten till hjälp för att spåra DN:s källa. Man kan ju tycka att detta skulle strida mot Tryckfrihetsförordningens förbud för myndighet att efterforska källa till tryckt skrift. Men se de hade upptäckt att detta inte gällde visning av sekretessbelagd handling. Valverius blev rådd att skaffa sig en offentlig försvarare, och det blev advokaten Peter Danowsky. Utredningen satte i gång och man hörde alla som hade haft tillgång till protokollet, bland dem chefen för Rikskriminalen Tommy Lindström. Han sade sig inte ens ha läst den. "Det intresserade mig inte" ! Till sist kom turen till Valverius själv. Vid ett Kafkaartat förhör smulade Danowsky fullständigt sönder anklagelserna och ärendet avskrevs. "Ring Gun Fälth när ärendet är klart", hade Dryselius skrivit på handlingen, jämte hennes telefonnummer. Men det var inte för att hon skulle skriva om det i tidningen, ty det gjorde hon inte. Valverius kallade det året som utredningen pågick för skärselden. Men hans prövningar stannade inte därvid. Före Palmemordet kom fallet med styckmordet. En prostituerad kvinna Catrine da Costa skulle ha mördats och styckats av en av hans anställda, den unge lovande rättsläkaren från Baltikum Teet Härm, och mordet skulle ha skett på stationen, i närvaro av en läkarkollega och dennes minderåriga dotter. Valverius trodde inte ett ögonblick på den historien. Han fick stresscancer och lades in på sjukhus. När han kom tillbaka hade Jovan Rajs städat undan alla hans papper som hade med obduktionen av Olof Palme att göra. Det var först vid mitt sammanträffande med Milan Valverius som jag fick kännedom om den kränkande polisutredningen. Hos JK hittade jag hela utredningen. Bilagorna fick jag inte se förrän efter censurering. Det var en mening i förhörsprotokollet med Valverius som hade strukits och som väckte min nyfikenhet. Där talades om hur han mer än ett halvår efter mordet hade haft polisens Palmegrupp på besök och redogjort för obduktionen. Han hade demonstrerat någonting, och jag visade honom protokollet, som han själv aldrig sett. Han hade demonstrerat ryggraden för polisens mordutredare. Skadorna på ryggraden talade sitt tydliga språk. Den finkalibriga kulan hade gått in i ryggen "136 cm ovanför högra hälen" och exploderat. Milan Valverius kompletterade sin berättelse för mig med att säga att kulhålen på Lisbet Palmes kappa hade åstadkommits i polisens laboratorium. Men när Milan Valverius sa det var han noga med att kolla att jag hade stängt av bandspelaren. Han var tydligen rädd för Lisbet Palme. Det framgick av att han med några uppenbara sakfel i dödsattesten (se min bok DÖ I RÄTTAN TID, bil 2) markerade att han skrivit den på Lisbet Palmes diktamen. Han sa till mig att det var första gången i sitt långa liv som rättsläkare som han inte anlitades i utredningen eller kallades till rättegången som sakkunnigvittne. Valverius hade tidigare arbetat som rättsläkare i DDR. Den diktaturen stod han ut med. Den svenska blev för påfrestande för honom. Rättsmedicinalverket har nu i ett remissyttrande till JK helt spolat Jovan Rajs anmälan i fallet Osmo Vallo: "Mot denna bakgrund anser RMV att Rajs slutsatser och antydningar om mer eller mindre medvetet undanröjande av bevis eller framförande av åsikter mot bättre vetande inte bara är djupt kränkande mot ett antal erfarna rättsläkare inom och utom Sveriges gränser utan också helt saknar verklighetsförankring." Det betyder att han inte heller kan fungera som bromskloss när det gäller offentliggörandet av obduktionsprotokollet. När jag själv försökte få ut det från Stockholms Tingsrätt, ty det fanns med bland handlingarna i målet, fick jag nej. Jag gick till Svea Hovrätt och till Högsta Domstolen. HD gick tillbaka till underrätterna och frågade varför de hemligstämplat protokollet. De svarade att det hade de inte gjort. Hemligstämpeln satt kvar från den myndighet som lämnat in det till rätten, nämligen Rikspolisstyrelsen. Och RPS hade hemligstämplat det på Lisbet Palmes order, med motiveringen att ett offentliggörande skulle "ge henne men". HD frågade underrätterna om obduktionsprotokollet hade åberopats i målet. Så var inte fallet. Det enda dokument som kunde upplysa om vad som hänt på Sveavägen den där februarinatten, det hade inte åberopats av domstolarna, varken av åklagare eller försvarare. Inte heller hade domarna på eget bevåg tagit del av det. De statliga svenska domstolarna och den statliga svenska polisen ville inte ha fram sanningen om mordet på Olof Palme. Nå men Granskningskommissionen då? I regeringens beslut att tillsätta en kommission 1994-09-29 hette det att kommissionens arbete skulle redovisas öppet. Men man la också till att kommissionen inte skulle ägna sig åt operativ verksamhet "i syfte att finna gärningsmannen". Skulle den precis som polisens Palmegrupp ägna sig åt att inte finna sanningen? Så såg det ut. RIKSDAGENS BESLUT DEN 24 NOVEMBER 1993 (bet.1993/94:KU10, rskr. 1993/94:17) INNEBAR ATT EN GENOMGÅNG AV BROTTSUTREDNINGEN SKULLE GÖRAS AV EN KOMMISSION. "RIKSDAGEN HAR ANSETT ATT DEN MISSTRO, SOM KAN FINNAS MOT MYNDIGHETERNAS VILJA ATT SÅ GRUNDLIGT SOM MÖJLIGT UTREDA ALLA OMSTÄNDIGHETER KRING MORDET, KAN VARA SKADLIG FÖR VÅR DEMOKRATI OCH VÅRT RÄTTSSAMHÄLLE." Vad gjorde nu denna kommission under ordförandeskap av Sigvard Marjasin och sedan Eric Ericsson med obduktionsprotokollet? Bad de att få ut det? Icke. De inbjöd Kari Ormstad att redogöra för obduktionen i valda delar. På så sätt kom protokollet inte heller med i kommissionens redovisning. Nu inträffar något intressant. Det varkar som repris på turerna med familjen Palme, DN och jurisdiktionen. DN hittar i kommissionens pärmar ett protokoll från Kari Ormstads redogörelse för obduktionen och publicerar detta i tidningen och på sin hemsidaEn frilansjournalist ber att få ut utskriften från Riksarkivet, där den förvaras sedam lommissionen avgivit sin rapport och upplösts. Han får avslag men överklagar och får tillgång till materialet. Det innehåller dock inga farliga saker. Ändå kan inte familjen Palme hålla fingrarna i styr. Joakim Palme går in med en skrivelse till JK, där han anmäler rättsläkaren Kari Ormstad för sekretessbrott, för att hon lämnat sin redogörelse för obduktionen till den statliga kommissionen! Den inkommer till JK den l6 oktober 1999 och får diarienummer 3446-99-21. Den har ännu den dag som är inte lett till beslut. Man kan jämföra JO:s behandling av ärendet med polisens ny nazibatong, den expanderbara. Det tog fem dagar att få fram "föranleder ingen åtgärd". Nu vet inte JK vad de ska ta sig till. Till JK Med anledning av att Riksarkivet (RA) utlämnat en samtalsutskrift med obducent Ormstad som ingått i de handlingar som överlämnats av den sk. Palmekommissionen. Samtalsutskriften innebär en detaljerad beskrivning av obduktionsprotokollet. Jag vill anmäla följande felaktigheter till granskning: Ormstads brott mot tystnadsplikten. Palmekommissionen för att (a) uppenbarligen inte ha informerat Ormstad om att hon inte är befriad från sin tystnadsplikt med anledning av att hon skall vittna inför kommissionen, (b) utan anledning har upprättat handlingen på det sätt som gjorts (som samtalsutskrift) och inte, som vore naturligt med ett sådant här ur integritets synpunkt känsligt material, istället gjort en anteckning om slutsatserna av förhöret, (c) överlämnat handlingen till RA och därmed ökat risken för att betydande men ska uppstå. Riksarkivet för att ha utlämnat handlingen trots att det självklart varit förknippat med betydande men. Det är ju just det faktum att betydande men uppstår som är grunden till att sekretess gäller ursprungshandlingen (obduktionsprotokollet). Stockholm 1999-10-04 Joakim Palme Frasen betydande men känns igen i Lisbet Palmes olika inlagor med krav till Stockholms Tingsrätt, t ex att journalisterna inte skulle få ha bandspelare eller att Christer Pettersson inte skulle få närvara när hon hördes. Joakim Palmes inlaga till JK är grotesk. Men det är också journalisternas och politikernas flathet. Riksdagens högtidliga fraser om vår demokrati och vårt rättssamhälle stannade bara på papperet. En enda riksdagsman har reagerat och det är Miljöpartiets förra språkrör Birger Schlaug. Han gjorde det i en motion till Riksdagen den 19 september i fjol, då han föreslog att Riksdagen skulle tillkännage för Regeringen som sin mening att obduktionsprotokollet ska offentliggöras. När jag frågade docenten Milan Valverius varför obduktionsprotokollet hade hemligstämplats så sa han att han inte förstod det. Han hade bemödat sig om att skriva så klart och tydligt som möjligt och hade till och med undvikit medicinska termer på latin för att vem som helst skulle kunna läsa och förstå. Där står allting, sa han. För Milan Valverius blev påfrestningarna alltför stora. Först styckmordet med alla lögnerna. Sedan Palmemordet. Han blev svårt sjuk och berövade sig livet och hans maka följde honom i döden. De efterlämnade ett avskedsbrev till anhöriga. Även den i massmedia demoniserade rättsläkaren Teet Härm gjorde ett självmordsförsök. Frilansutredaren Ingvar Heimer blev med all sannolikhet mördad. Det är snart femton år sedan Olof Palme mördades. Hälsningar Lars Krantz http://sossenazisterna.blogspot.com/2018/08/palme-begravd-utan-ryggrad-lars-krantz.html
|
Osmo Vallo[redigera | redigera wikitext]
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Osmo Vallo, född 4 maj 1954 i Finland, död 30 maj 1995 i Karlstad, var en svensk man som avled efter ett våldsamt polisingripande. De polismän som grep Vallo dömdes till dagsböter för att de låtit en polishund attackera Vallo under gripandet. En av poliserna vid Vallos gripande var en tidigare medlem ur Baseballigan som hade flyttat till Karlstad.[1] Efter en första obduktion avskrevs fallet som "plötslig död vid polisingripande".[2]
Vittnesutsagor om vad som egentligen hände i bostadsområdet Kronoparken i Karlstad den aktuella dagen och kvällen är delvis skiljaktiga. Obestridliga fakta är att boende i området hade tillkallat polis eftersom de ansåg att Osmo Vallo hade uppträtt förvirrat och störande, att poliserna låtit sin hund bita Vallo, att gripandet dragit ut på tiden på grund av svårigheter att få Vallo att ge upp samt att man efter ett handgemäng i en trappuppgång slutligen brottat ned och anbringat handfängsel på Vallo, varefter man upptäckte att han var livlös. Enligt flera ögonvittnen sparkade poliserna honom i ryggen samt stampade på honom då han låg på marken försedd med handbojor.[3]
Fallet Osmo Vallo blev mycket uppmärksammat i media. Efter att Göteborgs-Posten lyft fram och granskat fallet följde totalt sju reportage som programmet Striptease gjorde i Sveriges Television.
Innehåll
- 1Bakgrund
- 2Rättsmedicinska undersökningar
- 3Massmedias rapportering
- 4Offentliga utredningar
- 5Rättsliga konsekvenser
- 6Referenser
- 7Vidare läsning
- 8Externa länkar
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Det var klockan 11:15 den 30 maj 1995 som polis tillkallades till Basungatan 48 i Karlstad för att undersöka ett bråk. När Osmo Vallo kom ut ur porten bussade polismännen sin hund på honom. Vallo som inte bar något vapen och enligt vittnen inte gjorde motstånd, gick in i porten igen och polisen följde efter.[2] Man belade honom med handfängsel och tvingade ner honom på golvet. En av poliserna la upp sin ena känga på Vallos rygg och hoppade till. Därefter släpades han ut och lades i gräset utanför med ansiktet nedåt där man konstaterat att han var livlös. Åtta vittnen berättar hur en storvuxen polisman hoppade på Vallos rygg när han låg på marken fast i handfängsel.[1] Ambulans tillkallades till platsen men inga återupplivningsförsök gjordes. Polismännen gjorde dock bedömningen att man inte hann invänta ambulansen utan valde att ta med den livlöse Osmo Vallo i polisbilen och körde sedan själva till sjukhuset.[2]
Rättsmedicinska undersökningar[redigera | redigera wikitext]
Rättsmedicinsk obduktion av Vallos döda kropp utfördes den 4 juni 1995 av rättsläkaren Erik Edston. Kollegan Henrik Druid förevisades obduktionsfynden och studerade sedermera även de mikroskopiska fynden och övriga uppgifter i ärendet. Vid obduktionen registrerades 39 sår och blåmärken på Vallos ansikte, ben och armar. I obduktionsrapporten angavs att dödsorsaken inte säkert kunnat fastställas, men att fysisk och psykisk ansträngning i anslutning till händelsen sannolikt varit av väsentlig betydelse för den dödliga utgången, samtidigt som skador av yttre våld inte betraktades som så omfattande att de skulle kunna förklara dödsfallet.
Osmo Vallos mor lät dock inte begrava sin sons kropp, utan ville ha ytterligare undersökningar av oberoende experter. Rättsmedicinalverkets dåvarande generaldirektör Kurt Roos ombesörjde därför en andra obduktion. Denna utfördes av överläkarna och docenterna Göran Sköld och Robert Grundin under medverkan av professorerna Pekka Saukko och Jørn Simonsen från Åbo respektive Köpenhamn, drygt ett och ett halvt år efter dödsfallet. Vid denna andra obduktion bekräftades fynden från den första obduktionen, men dessutom fann man revbensfrakturer och blödningar i ryggens mjukdelar. Slutsatsen även från denna undersökning var dock att dödsorsaken inte säkert kunde fastställas, bland annat eftersom ingen dödande skada påvisats.
Osmo Vallos mor fortsatte dock att verka för att få fallet ytterligare undersökt. En tredje obduktion av Osmo Vallos kropp utfördes därför av Jan Lindberg och professor Jovan Rajs efter ytterligare ett drygt års nedfrysning och åtföljande upptining av kroppen. Vid denna undersökning bekräftades en del av tidigare undersökningsfynd, även revbensfrakturerna, men man fann dessutom fraktur på ytterligare ett revben. Rajs och Lindberg drog slutsatsen att ”såsom huvuddödsorsak måste betraktas det mot honom övade våldet”. Inte heller vid denna tredje obduktion, som utfördes mer än två och ett halvt år efter dödsfallet och således efter ytterligare nedbrytning av kroppen, kunde man dock påvisa någon specifik dödande skada. Rajs fäste vikt vid att en ryggkota saknades.
Massmedias rapportering[redigera | redigera wikitext]
Ursprungligen var det reporter Hans Tengland på Tvärsnytt som avslöjade händelsen. Han åkte till bostadsområdet där händelsen ägde rum för att hitta eventuella vittnen. Han hittade åtta mycket upprörda vittnen till det våldsamma ingipandet. Tengland besökte också sjukhusets akutmottagning för att eventuellt få någon av vårdpersonalen att uttala sig. Det blev napp även där och den läkare som tog emot Vallos kropp ställde upp på intervju. Dessa vittnen och läkaren framträdde på kvällen i Tvärsnytt och händelsen avslöjades. Men det stora mediala genomslaget kom först när samma historia berättades av Janne Josefsson och Hannes Råstam i TV-programmet Striptease. Striptease använde sig till stor del av samma vittnen som framträdde i Tvärsnytt redan på kvällen för det olyckliga polisingripandet.
Budskapet i TV-reportagen var att Osmo Vallo dog på grund av polisens övervåld, vilket genom rekonstruktioner förmedlades till tittarna. Andra journalisters upprepade denna rapportering. Resultatet blev därför en debatt med tal om rättsröta. Denna rapportering uppfattades som ensidig bland annat av de rättsläkare som utfört den ursprungliga obduktionen.
För journalisterna Janne Josefsson och Hannes Råstam ledde reportagen till att de erhöll 1998 års Stora journalistpris för sin granskning av fallet Osmo Vallo. Modern till Vallo, Signe Modén, blev dessutom utnämnd till Årets svensk 1999 av radioprogrammet Efter tolv för sin envetna kamp för sin son. Man kan dock i efterhand konstatera att reportagen inte påverkade resultatet av de rättsliga prövningarna.
Beskrivningen i Striptease-programmen innehöll anklagelser om att rättsläkarna och rättssystemet i övrigt ville skydda de poliser som gjorde ingripandet och därför mörklade observationer, eller konstruerade ursäkter för brister i utredningen. Även om man inledningsvis ifrågasatte obduktionsresultatet kom reportagen alltmer att rikta in sig på felaktiga beslut av högre chefer, bland annat av Rättsmedicinalverkets dåvarande generaldirektör Kurt Roos, överåklagaren Folke Ljungvall med flera. Anklagelserna om jäv och personliga kopplingar mellan olika utredare kunde dock aldrig beläggas. Som kontrast till denna diskussion om jäv visades i ett av Striptease-programmen hur professor Jovan Rajs före den tredje obduktionen av Osmo Vallo kramar om Signe Modén och lovar att han ska ”lösa fallet”.
Offentliga utredningar[redigera | redigera wikitext]
För att utreda eventuella brister eller oegentligheter i samband med myndighetsutövning tillsatte regeringen en utredning som skulle ledas av landshövdingen i Västmanlands län, Mats Svegfors, publicist och tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet. Rättsmedicinalverket erbjöd utredningen att granska samtliga 17 dödsfall i samband med myndighetsingripanden, som då utretts vid de rättsmedicinska avdelningarna sedan verkets bildande 1991. Utredningen (SOU 2002:37) valde dock att i enlighet med sitt regeringsuppdrag bortse från dessa övriga fall och att fokusera på det material som rörde Osmo Vallo.
Svegfors drog långtgående slutsatser om såväl rättsläkares attityder som utredningsmetoder. Dessa slutsatser ådrog sig betydande kritik från sakkunniga rättsläkare, en aspekt som inte uppmärksammades av media. Svegfors förslag ledde till ytterligare en statlig utredning, men resultatet av denna senare utredning (SOU 2006:103) var att Svegfors-utredningens slutsatser och förslag inte fick något gehör.
Som underlag för Svegfors utredning fanns förutom den rättsmedicinska undersökningsrapporten en rad utlåtanden av olika sakkunniga, inklusive ett yttrande av Socialstyrelsens rättsliga råd. Rättsliga rådet instämde i allt väsentligt i de slutsatser som dragits i det ursprungliga utlåtandet av Erik Edston och även Rättsliga rådet konstaterade att det inte var möjligt att säkert fastställa dödsorsaken. Man menade dock att den mest troliga dödsorsaken var exciterat delirium, ett psykiatriskt hyperaktivitetstillstånd[förtydliga] som kan uppkomma under påverkan av psykostimulantia och yttre stress. Det har offentligt redovisats att Vallo vid dödsfallet var påverkad av amfetamin och befann sig i ett uppenbart förvirringstillstånd.
Rättsliga konsekvenser[redigera | redigera wikitext]
År 1996 dömdes Christian Saax och Christer H, de båda polismän som grep Osmo Vallo,[4] till 60 dagsböter för vållande av kroppsskada genom att deras polishund bitit honom. Granskningen av polisens internutredning, åklagarens handläggning och den rättsmedicinska utredningen gav inte stöd för att de påstådda bristerna skulle ha påverkat tolkningen av dödsfallet och tjänstefel kunde inte styrkas.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] ”Basebolligan”. SVT. Arkiverad från originalet den 22 februari 2011. Läst 25 januari 2010.
- ^ [a b c] Johnsson, Fredrik & Hansson, Kristofer (9 april 2006). ”P3 Dokumentär - Basebolligan”. Sveriges Radio P3: P3 Dokumentär. Läst 25 januari 2010.
- ^ Amnesty International, årsrapport 1998
- ^ Osmo Vallo – utredning om en utredning, SOU 2002:37.
Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]
- Rajs, Jovan (2003). Fallet Osmo Vallo. Stockholm: Norstedt. ISBN 91-1-301178-2
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
- ”Allt gick fel i fallet Vallo”. Apropå 3/2002. Brå. 13 april 2002. Arkiverad från originalet den 31 augusti 2010.
- Översyn av den rättsmedicinska verksamheten SOU 2006:103.
- Osmo Vallo – utredning om en utredning, sammanfattning, Ju 2000:14.
- Osmo Vallo – utredning om en utredning, fulltext, SOU 2002:37.
- Osmo Vallo – en olöst rättsskandal, AmnestyPress, 2003-03-13.
Kategorier:
- Svenska rättsaffärer
- Födda 1954
- Avlidna 1995
- Män
Dłoń zakopana bez ciała - Lars Krantz
- ADMINISTRATOR
- ZAMACH
- ODSŁON: 228
Zaktualizowano 19 01 2001 Za
dziesięć, dwadzieścia lub trzydzieści lat naukowcy z dużym prawdopodobieństwem będą się zastanawiać, jak wielu mogło milczeć w obliczu czegoś, co było tak chore. Cisza w obliczu nieprzyjemnych warunków to znak rozpoznawczy współczesnej historii Szwecji. Instytucja, która milczy, udaje jedność i wie co innego.
Birger Schlaug w RÖRPOST w dniu 4 sierpnia 1999 r.
PALME POCHOWANY BEZ KRĘGOSŁUPA
Olof Palme został pochowany bez kręgosłupa na cmentarzu Adolfa Fredrika w Sztokholmie.
|
Wykorzystał naukowców medycyny sądowej jako dowód i zademonstrował policyjną grupę dłoni długo po morderstwie. Ujawniło, jak doszło do morderstwa, jak Palme została postrzelona pociskiem drobnego kalibru, który eksplodował w jego klatce piersiowej i uszkodził kręgi. Dlatego protokół sekcji zwłok jest nadal utajniony. Czy dlatego też lekarz sądowy Jovan Rajs dokonał tak wielkiego problemu z brakiem kręgu w głośnej sprawie Osmo Vallo w Karlstad? Żeby pokazać, że nie pozwala zniknąć częściom ciała?
http://sossenazisterna.blogspot.com/2018/08/palme-begravd-utan-ryggrad-lars-krantz.html |
Osmo Vallo [ edytuj | edytuj wikitekst ]
Przejdź do nawigacji Przejdź do wyszukiwania
Osmo Vallo , urodzony 4 maja 1954 roku w Finlandii, zmarł 30 maja 1995 roku w Karlstad, był Szwedem, który zmarł po brutalnej interwencji policji. Funkcjonariusze policji, którzy aresztowali Vallo, zostali skazani na dzienną grzywnę za umożliwienie policyjnemu psowi zaatakowania Vallo podczas aresztowania. Jednym z funkcjonariuszy policji podczas aresztowania Vallo był były członek Ligi Baseballowej, który przeniósł się do Karlstad. [ 1 ] Po wstępnej sekcji zwłok sprawa została opisana jako „nagła śmierć w wyniku interwencji policji”. [ 2 ]
Oświadczenia dotyczące tego, co faktycznie wydarzyło się w dzielnicy mieszkaniowej Kronoparken w Karlstad w dany dzień i wieczór, są częściowo różne. Bezsporne fakty są takie, że mieszkańcy okolicy wezwali policję, ponieważ uważali, że Osmo Vallo zachowywał się zdezorientowany i niepokojący, że policja pozwoliła ich psu ugryźć Vallo, że aresztowanie zostało opóźnione z powodu trudności w skłonieniu Vallo do poddania się i że po zakuciem kajdanek na klatce schodowej w końcu zmagał się i założył kajdanki na Vallo, po czym odkryto, że był bez życia. Według kilku naocznych świadków, policja kopnęła go w plecy i nadepnęła na niego, gdy leżał na ziemi w kajdankach. [ 3 ]
Sprawa Osmo Vallo spotkała się z dużym zainteresowaniem mediów. Po tym, jak Göteborgs-Posten zwrócił uwagę na sprawę i zbadał ją, w sumie pojawiło się siedem raportów, które ukazały się w programie Striptease w szwedzkiej telewizji.
Zawartość
- 1 Bakgrund
- 2 badania kryminalistyczne
- 3 Relacje w środkach masowego przekazu
- 4 Dochodzenia publiczne
- 5 Konsekwencje prawne
- 6 Odnośniki
- 7 Dalsza lektura
- 8 Linki zewnętrzne
Tło [ edytuj | edytuj wikitekst ]
30 maja 1995 o godzinie 11:15 policja została wezwana na Basungatan 48 w Karlstad w celu zbadania zamieszek. Kiedy Osmo Vallo wyszedł z bramy, policjanci zarzucili mu psa. Vallo, który nie nosił broni i według świadków nie stawiał oporu, ponownie wszedł przez bramę, a policja ruszyła za nią. [ 2 ] Został skuty kajdankami i upadł na podłogę. Jeden z policjantów położył jeden ze swoich butów na plecach Vallo i skoczył. Następnie wyciągnięto go i położono na trawie na zewnątrz z twarzą skierowaną w dół, gdzie stwierdzono, że był bez życia. Ośmiu świadków opowiada, jak wielki policjant skoczył na plecy Vallo, kiedy leżał na ziemi w kajdankach. [ 1 ] Na miejsce zdarzenia wezwano karetkę, ale nie podjęto żadnych prób reanimacji. Jednak policjanci ocenili, że nie mają czasu na czekanie na karetkę, ale zdecydowali się zabrać martwego Osmo Vallo do radiowozu, a następnie sami pojechali do szpitala. [ 2 ]
Badania kryminalistyczne [ edytuj | edytuj wikitekst ]
Kryminalistyczna sekcja zwłok Vallo została przeprowadzona 4 czerwca 1995 r. Przez patologa sądowego Erika Edstona. Koledze Henrikowi Druidowi przedstawiono wyniki sekcji zwłok, a następnie zbadał również wyniki mikroskopowe i inne informacje w sprawie. Podczas sekcji zwłok zarejestrowano 39 ran i siniaków na twarzy, nogach i ramionach Vallo. W raporcie z sekcji zwłok stwierdzono, że przyczyny zgonu nie można ustalić na pewno, ale wysiłek fizyczny i psychiczny związany z incydentem miał prawdopodobnie istotne znaczenie dla wyniku śmiertelnego, podczas gdy obrażenia spowodowane przemocą zewnętrzną nie były uważane za tak rozległe, aby mogły wyjaśnij śmierć.
Jednak matka Osmo Vallo nie pochowała ciała swojego syna, ale zażądała dalszych badań niezależnych ekspertów. W związku z tym Kurt Roos, ówczesny dyrektor generalny National Board of Forensic Medicine, zorganizował drugą sekcję zwłok. Dokonali tego naczelni lekarze i profesorowie nadzwyczajni Göran Sköld i Robert Grundin z udziałem profesorów Pekka Saukko i Jørn Simonsen z Turku i Kopenhagi, odpowiednio, nieco ponad półtora roku po śmierci. Podczas tej drugiej sekcji, wyniki pierwszej sekcji zostały potwierdzone, ale dodatkowo stwierdzono złamania żeber i krwawienie w miękkich częściach pleców. Wniosek z tego dochodzenia był jednak taki, że nie można było ustalić z całą pewnością przyczyny śmierci, częściowo dlatego, że nie wykryto śmiertelnych obrażeń.
Jednak matka Osmo Vallo nadal pracowała nad dalszym badaniem sprawy. Dlatego też trzecia sekcja zwłok Osmo Vallo została przeprowadzona przez Jana Lindberga i profesora Jovana Rajsa po kolejnym nieco ponad roku zamrażania i jednoczesnego rozmrażania ciała. W tym badaniu potwierdzono niektóre z wcześniejszych ustaleń, w tym złamania żebra, ale stwierdzono również złamanie innego żebra. Rajs i Lindberg doszli do wniosku, że „główną przyczyną śmierci musi być przemoc wobec niego”. Jednak nawet podczas tej trzeciej sekcji zwłok, która została przeprowadzona ponad dwa i pół roku po śmierci, a więc po dalszej degradacji ciała, nie udało się wykryć żadnego konkretnego śmiertelnego urazu. Rajs przywiązywał wagę do faktu, że brakowało kręgu.
Raporty w mediach [ edytuj | edytuj wikitekst ]
Pierwotnie to reporter Hans Tengland z Tvärsnytt ujawnił incydent. Udał się do dzielnicy mieszkalnej, w której miał miejsce incydent, aby znaleźć świadków. Znalazł ośmiu bardzo zdenerwowanych świadków brutalnego zajęcia. Tengland odwiedził również oddział ratunkowy szpitala, aby prawdopodobnie zabrać głos jednego z personelu opiekuńczego. Był tam również smoczek i lekarz, który przyjął ciało Vallo, pojawił się na rozmowie. Świadkowie i lekarz pojawili się wieczorem w Tvärsnytt i incydent został ujawniony. Ale wielki wpływ mediów nastąpił dopiero wtedy, gdy tę samą historię opowiedzieli Janne Josefsson i Hannes Råstam w programie telewizyjnym Striptease . Striptiz wykorzystywał głównie tych samych świadków, którzy pojawili się w Tvärsnytt już wieczorem za niefortunną interwencję policji.
Wiadomość w raporcie telewizyjnym brzmiała, że Osmo Vallo zmarł z powodu przemocy policyjnej, która została przekazana widzom podczas rekonstrukcji. Inni dziennikarze powtórzyli ten raport. Rezultatem była zatem debata połączona z rozmową o gniciu prawnym. Zgłoszenie to zostało odebrane jako jednostronne, między innymi, przez lekarzy medycyny sądowej, którzy przeprowadzili pierwotną sekcję zwłok.
Dla dziennikarzy Janne Josefssona i Hannesa Råstama, raport doprowadził ich do otrzymania w 1998 r. Wielkiej Nagrody Dziennikarza za przegląd sprawy Osmo Vallo. Matka Vallo, Signe Modén, została również nazwana Szwedką Roku 1999 w programie radiowym After Twelve za jej upartą walkę o syna. Z perspektywy czasu można jednak stwierdzić, że raport nie wpłynął na wynik postępowania sądowego.
Opis w programach striptizu zawierał oskarżenia, że lekarze medycyny sądowej i system sądowniczy w ogóle chcieli chronić policję, która dokonała interwencji, a tym samym zaciemniła obserwacje lub wymyślała wymówki dla niedociągnięć w śledztwie. Chociaż początkowo kwestionowano wstępne wyniki sekcji zwłok, raport coraz bardziej koncentrował się na błędnych decyzjach kierownictwa wyższego szczebla, w tym ówczesnego dyrektora generalnego Agencji Medycyny Sądowej Kurt Roos, prokuratora naczelnego Folke Ljungvall i innych. Jednak oskarżenia o niezgodę i osobiste powiązania między różnymi śledczymi nigdy nie mogły zostać uzasadnione. W przeciwieństwie do tej dyskusji o rozbieżności pokazano w jednym ze Striptizprogramuje, jak profesor Jovan Rajs przed trzecią sekcją zwłok Osmo Vallo przytula Signe Modén i obiecuje, że „rozwiąże sprawę”.
Dochodzenia publiczne [ edytuj | edytuj wikitekst ]
W celu zbadania wszelkich uchybień lub nieprawidłowości związanych z wykonywaniem władzy, rząd wyznaczył dochodzenie, które poprowadzi gubernator okręgu Västmanland, Mats Svegfors, publicysta i były redaktor naczelny Svenska Dagbladet. Krajowa Rada Medycyny Sądowej zaproponowała dochodzenie w celu zbadania wszystkich 17 zgonów w związku z interwencjami rządowymi, które były następnie badane w wydziałach medycyny sądowej od czasu utworzenia agencji w 1991 r. Jednak dochodzenie (SOU 2002: 37) zdecydowało się zignorować te informacje. inne sprawy i skoncentruj się na materiale dotyczącym Osmo Vallo.
Svegfors wyciągnął daleko idące wnioski dotyczące zarówno postaw lekarzy medycyny sądowej, jak i metod śledczych. Wnioski te spotkały się z ostrą krytyką ze strony biegłych lekarzy medycyny sądowej, co nie zostało zauważone przez media. Propozycja Svegforsa doprowadziła do kolejnego dochodzenia państwowego, ale wynikiem tego późniejszego dochodzenia (SOU 2006: 103) było to, że wnioski i propozycje z dochodzenia Svegfors nie zostały wysłuchane.
Podstawą dochodzenia Svegfors, oprócz raportu z badania kryminalistycznego, było kilka oświadczeń różnych ekspertów, w tym opinia rady prawnej National Board of Health and Welfare. Rada Sądownictwa zasadniczo zgodziła się z wnioskami wyciągniętymi w pierwotnym oświadczeniu Erika Edstona, a Rada Sądownictwa stwierdziła również, że nie jest możliwe ustalenie z całą pewnością przyczyny śmierci. Uważano jednak, że najbardziej prawdopodobną przyczyną śmierci było majaczenie podniecenia , psychiatryczne zaburzenie nadpobudliwości [ wyjaśnij ], które może wystąpić pod wpływem psychostymulantów i zewnętrznego stresu. Poinformowano publicznie, że Vallo w chwili swojej śmierci był pod wpływem amfetaminy i był w oczywistym stanie zmieszania.
Implikacje prawne [ edytuj | edytuj wikitekst ]
W 1996 roku Christian Saax i Christer H, dwaj policjanci, którzy aresztowali Osmo Vallo [ 4 ], zostali skazani na 60-dniową grzywnę za spowodowanie obrażeń ciała przez ugryzienie przez psa policyjnego. Badanie śledztwa wewnętrznego policji, postępowanie prokuratorskie i dochodzenie kryminalistyczne nie potwierdziły, że domniemane uchybienia wpłynęłyby na interpretację śmierci i nie można było udowodnić, że doszło do wykroczenia.
Odnośniki [ edytuj | edytuj wikitekst ]
- ^ [ a b ] „Baseball League”. SVT. Zarchiwizowane od oryginału w dniu 22 lutego 2011 r . Przeczytaj 25 stycznia 2010 .
- ^ [ a b c ] Johnsson, Fredrik & Hansson, Kristofer (9 kwietnia 2006). "Dokument P3 - Baseball League". Szwedzkie Radio P3: P3 Dokumentalny . Przeczytaj 25 stycznia 2010 .
- ^ Amnesty International, Raport Roczny 1998
- ^ Osmo Vallo - relacja z raportu, SOU 2002: 37.
Dalsze czytanie [ edytuj | edytuj wikitekst ]
- Rajs, Jovan (2003). Upadek Osmo Vallo . Sztokholm: Norstedt. ISBN 91-1-301178-2 .Linki zewnętrzne
Linki zewnętrzne [ edytuj | edytuj wikitekst ]
- „W sprawie Vallo wszystko poszło nie tak”. Mówiąc o 3/2002 . Nagły. 13 kwietnia 2002 r. Zarchiwizowane od oryginału w dniu 31 sierpnia 2010 r.
- Przegląd działań medycyny sądowej SOU 2006: 103.
- Osmo Vallo - śledztwo w sprawie śledztwa, podsumowanie, Ju 2000: 14.
- Osmo Vallo - report on a report, full text, SOU 2002: 37.
- Osmo Vallo - nierozwiązany skandal prawny, AmnestyPress, 13.03.2003.
Kategorie:
- Szwedzkie sprawy prawne
- Urodzony w 1954 roku
- Zmarł 1995
- Mężczyźni
